Lyckan, kärleken och meningen med livet!
Liksom de flesta människoliknande varelser lider jag av vad buddhisterna kallar "aptankar" - tankar som svingar sig från gren till gren och hejdar sig bara för att klia sig, spotta och skrika. Mina tankar svänger vilt i tid, från det avlägsna förflutna till den okända framtiden, och snuddar vid mängder av idéer i minuten. De är otämjda och odisciplinerade. Detta behöver inte vara något problem i sig självt. Problemet är känslorna som följer med tankarna. Glada tankar gör mig glad, men svisch! vad det går fort att svänga ner i envis oro igen och tappa bort glädjen. Och sedan minns jag ett vredgat ögonblick och börjar bli varm och ilsken igen, och sedan får sinnet för sig att det är läge för självömkan, och vips är ensamheten där. Man är ju vad man tänker. Känslorna är slavar under tankarna, och själv är man slav under känslorna.
Det andra problemet med allt det där svingandet i tankens lianer är att man aldrig är där man är. Man håller ständigt på att gräva i det förflutna eller peta på framtiden, och det är inte ofta man vilar i nuet. Det påminner om min kära vän Susan, som varje gång hon får se en vacker plats har för vana att nästan panikslagen utbrista: "Vad fint det var här! Hit vill jag komma fler gånger!" Då får jag ta till hela min övertalningsförmåga för att försöka övertyga henne om att hon är där.
Elizabeth Gilbert - Lyckan, kärleken och meningen med livet!
Kommentarer
Trackback
